catenacci reflections

scissor sisters ta-dah måste vara det här årets mest efterlängtade album tror jag. för efter deras debutalbum, som var en alldeles fantastisk skiva, kunde jag inte annat än längta efter uppföljaren. i alla fall när jag fick veta att den var på väg (för ett år sen ungefär...)och framför allt när jag hörde singeln 'i don't feel like dancing' som lovade gott. och nu är den alltså det. här alltså. och det är faktiskt, i ärlighetens namn, med en skräckblandad förtjusning jag lyssnar på den. samtidigt som jag är grymt nyfiken så är jag extremt rädd för att de inte ska leva upp till mina rätt högt ställda förväntningar.

och såhär blev det; efter första lyssningen var jag inte ett dugg imponerad. jag tyckte att alla låtar smälte ihop och lät likadana. ytterst tråkigt för ett första intryck. och inget jag ville skriva en recension på. så jag har spenderat de senaste dagarna lyssnandes på ta-dah för att kunna ge ett rättvist och riktigt omdöme om den här skivan. och att ge ett rättvist omdöme om skivan har varit otroligt svårt. men jag börjar (på begäran) med ett omdöme (med ett betyg mellan 1 och 5) om varje låt och sist ett slutord och totalbetyg. så här lyder domen:

i don't feel like dancing 4
den första singeln är oftast svårast eftersom den antingen skruvar upp eller dödar förväntningar. för mig gjorde den ingenting, först. men låten har vuxit, som det briljanta stycke den är. en skön diskolåt med ett härligt gung och ett grymt 70-talssound.

she's my man 4
ännu en 70-talsdänga som har väldiga likheter med bonnie tylers 'i need a hero' och eltons 'i'm still standing'. i alla fall i mina öron. men det är glatt, svängigt och bra. och jag gillar sätten, ja han byter ett par gånger, som jake sjunger på och så innehåller den ett härligt tempobyte med tillhörande falsett, och det är aldrig fel.

i can't decide 3
ytterligare en skoj och svängig låt med en klart teatraliskt musikalisk känsla. det är långt ifrån en favorit men det är en kul låt med annorlunda instrument och en sjukt rolig text. eller vad sägs om 'on i could bury you alive but you might crawl up with a knife and kill me when i'm sleeping that's why... i can't decide whether you should live or die...'

lights 5
de första trumpetljuden för osökt mina tankar till bowies 'let's dance' men när låten startar är likheterna som bortblåsta. kvar blir en skönt gungig discodänga och en av skivans klart bästa låtar.

land of a thousand words 4
låt 5 är den första och enda riktiga balladen på skivan. en smäktande och pampig sak utan att kännas överdriven och det utan ett hav av stråkar. sånt imponerar på mig. kanske inte lika bra som förra skivans 'laura' men en grymt bra låt.

intermission 1
tempohöjningen på skivan efter balladen skall förmodligen vara en rolig chanson som skall föra tankarna och känslorna till 20-talets paris eller nåt. själv tycker jag att det är fullkomligt onödigt och inte det minsta kul. det känns fullkomligt felplacerat. faktiskt. the weakest link. det bästa med ovanstående låt är när den tar slut och övergår i...

kiss you off 5
som börjar med svulstiga körer som skulle kunna vara hämtade från musiken ur sagan om ringen eller från en låt med pet shop boys, och bara det är pluspoäng. när den sen exploderar i ett smattrande trummaskinljud följt av enkla, men smårockiga gitarriff så är jag såld. ana matronic, som står vid mikrofonen i detta fulländade stycke musik, sjunger kanske inte perfekt men hon får bitvis stöd av jake på backupfalsett. den första refrängen, som för övrigt är otroligt bra och direkt, åtföljs av ett småsött gitarrsolo och en kort temposänkning, och där är jag hjälplöst förlorad. detta är konst.

ooh 4
ja det är bra att återanvända ibland. det här känns misstänkt likt 'get it get it' som var bonusspår på den förra skivan. trumljuden, tempot och känslan är densamma. för att variera sig lite har man tagit och blandat in ett par skvättar av daft punks 'around the world' och vävt ihop det till en massiv 70-talsljudmatta.
smart, snyggt och väldigt scissor sisters. för att inte säga väldigt bra.

paul mccartney 2
det är något som gör att jag inte gillar den här låten speciellt mycket. kanske att den kommer efter smått geniala ooh. eller kanske att jag börjar tröttna på 70-tals soundet nu. (låter den inte himla mycket som lena phs 'delirium' i början också??) eller är det avsaknaden av en riktig refräng? hur som helst tycker jag det här är ett av skivans svagaste spår. dessutom är den minst en minut för lång.

the other side 5 (egentligen 500)
först i spår 10 får jag höra scissor sisters som jag älskar och avgudar dem på riktigt. det här är en fullkomligt fantastisk låt som blandar en lugn balladkänsla med ett smattrande gittarljud och drömska pianon och som resulterar i en härlig fusion mellan elektronisk musik och gitarrer. och för en stund kliver systrarna ur 70-talet och gör en modern låt med inslag av det underbara 80-talet istället. otroligt bra. när de slänger på en grym duran duransaxofon i slutet inser jag att jag avgudar den här låten nästan lika mycket som 'it can't come quickly enough' från förra skivan. när låten slutar med orden 'they'll be over the rainbow for me...' så slutar även ta-dah för mig. det här hade varit den utlimata slutlåten. men istället fortsätter skivan med...

tell you tonight 4
och det största problemet med den här låten är dess läge på skivan, för att komma efter 'the other side' är inte positivt. att jag varje gång låten börjar tror att skivan börjat om från början är inte heller en fördel. likheterna med 'i don't feel like dancing' är i verserna lite för tydliga, vilket är lite synd för det är en bra låt med en grymt bra refräng. betyget för låten blir ändå en klar fyra för det är en mycket bra låt, trots att det känns som ett 'andra' slut på något sätt. nä. placerad någonstans före 'the other side' och den hade gjort sig bättre.

everybody wants the same thing 2
även här är det största problemet var låten ligger på skivan. jag hade gärna haft den placerad någon annanstans. allra helst på bonusskivan, för det är en ganska meningslös låt som faktiskt inte tillför något eller håller samma klass som resten av skivan.

sådär. det var låtarnas individuella betyg. så. vad tycker jag om skivan då? jo. jag tycker om skivan. men jag märker att det är en tydlig humör-skiva. och i ärlighetens namn tycker jag att den innehåller två spår för mycket. less is more som det heter. det är lite för mycket 70-tal för att hålla hela skivan. och jag funderar lite på hur man har tänkt när man satt ihop låtordningen, för den har jag lite problem med. balladdippen i låt 5 är okej och upptrappningen därefter. men sen blir det för många låtar i samma tempo på raken. tyvärr. och skivan hämtar sig aldrig efter låt 10. den borde ha slutat där. med några byten av låtar först förstås. det hade kunnat bli en fullpottare, men det slutar på...

8 äckligt bra refränger av 10

trackback-URL för detta inlägg:
http://app.blogg.se/index.bd?fa=tb.add&id=2095051